Dumskallarnas sammansvärjning var för mig mer frustrerande att läsa än rolig. Det tog mig en evighet att ta mig igenom och det enda jag kan vara glad över är att jag läste boken på svenska och inte på engelska, gudarna vet hur mycket sämre den hade varit då. Det enda jag hoppades in i det sista och till viss del fortfarande gör efter det att historien slutat är att huvudkaraktären, en mycket överviktig man vid namn Ignatius J. Reilly, han är en man som enligt han själv är ytterst intellektuell, hatar all sorter arbete som finns samt har en väldigt skör och krånglande, i brist på bättre ord, magmun. Jag tror att författaren försökte få in lite humor emellan alla svårigheter Ignatius får utstå, men för att vara ärlig är jag inte helt säker. Det fanns inte en enda person som jag gillade i boken, varenda en man träffade kunde ha gjort en ny bok precis lika dålig som denna nu var. Karaktärerna var utvecklade, det får jag ge författaren, men mer än så var det inte.

En svart kille som jobbade för slavlön, en dum prostituerad, en idiotisk chef och hans hatiska och utpressande fru, Ignatius, Ignatius alkoholälskande mamma, en urusel polis… Jag kan fortsätta i all evighet. Ja detta är definitivt min hatbok, här pratar vi inte ogillar, här pratar vi nog faktiskt hatar. Hade man kunnat ge minuspoäng hade den definitivt fått det.